Kan inte förstå att det är 6 månaders sen vi fick Miranda. Tiden har gått så otroligt fort!
GRATTIS GUMMAN!!



Miranda ca 3 veckor

 Den 7 januari för ett halvårs sen, sa de att de skulle sätta igång mig.
Herregud tänkte jag  "-Imorgon ska vi få barn".
Jag hade legat inlagd i tre veckor för havandeskapsförgifting och pendlat fram och tillbaka mellan hem och Falun. De dagar jag fick va hemma var guld värda, även om det var soffläge som gällde. Jag hade fint kunnat lega där utan problem om det hade varit närsomhelst på året, men INTE julveckorna. Jag fick som tur va åka hem på Julafton och Nyår. Jag är så familjekär, jag hade gråtit blod annars...
 
På en koll efter jag varit hemma på permis gjorde de UL och tog prover. Mina värden var inte bra, +3 i urinen och högt blodtryck (145/95). Och de kunde inte se att bebis växt något från förra viktuppskattningen. De kände på lvmordertappen och kontaterade att jag var öppen 1-2cm och mjuk. Så de bestämde att imorgon kl 9 sätter vi igång det hela. Shit vad nervösa vi var. Jag var väl rätt inställd på att detta skulle hända men Johan vart helt ställd. Verkar som han inte förrän nu förstod att vi faktiskt skulle ha barn? Han åkte hem och jag låg kvar på 37:an över natten.

Kl 9 nästa morgon var vi redo! Ge gjorde en ny undersökning och konstaterade samma även idag. Mjuk, öppen 1-2 cm. Ingen hormontampong eller ballongkateter behövs för att öpnna nå mer. Så vi fick åka upp på förlossningen, en våning upp, direkt. Späännande!!! Men de sa till mig: -"Tänk på att en igångsättning normalt tar låång tid, uppemot 20-30 timmar". Jag tänkte då att innan helgen är slut så har vi barn iaf. (Det är nu Fredag förmidda).

Kl. 11 tog de hål på vattnet, och sen var det bara och vänta. Det hände inte så mycket, jag åt lite glass o soppa och vi skickade lite meddelanden. Kl 13 kom en barnmorska in och kollade om det börjat kännas nått. "-Nej var mitt svar" Det kändes inget alls..! Så då satt de verkstim.dropp. De höjde det suggsesivt eftersom det inte hände särskilt mycket. De gjorde en sista höjning strax innan 14 och efter det satte det igång. PÅ RIKTIGT!

Detta kapitel är relativt suddigt. I Johans förklaring det värsta han varit med om. Jag minns så inte mycket. Det gjorde fruktansvärt ont och vi tog oss genom varje värk tillsammans på olika sätt. Jag hade lustgasen och sög i mig den i princip hela tiden jag fick, då Johan inte sa åt mig att jag var tvungen att sluta. Jag var i princip helt borta mellan varje värk. Sov och laddade eftersom de kom så tätt. Kl 15.45 är jag öppen 3-4 cm. Och klockan 16.00 ber jag om EDA. Jag kommer ihåg att jag hela tiden frågade vart den där himla doktorn var och varje sköterska som kom fram till mig frågade jag "-Är det du då?!?!?!" De bad mig att vänta lite till, att hon kommer alldeles strax. Väntan var oliidlig, vad kan ta sån fruktansvärd tid när jag har så ont!? Hon kommer in strax innan halv 5, presenterar sig och börjar förbereda.  I detta ögonblick så händer nått, jag känner nått och inte kännt hittils. Ett starkt tryck neråt och det trycker på nått så fruktansvärt. Jag i princip skriker över hela rummer att "nu trycker jag"! Barnmorskan säger åt mig "Neej, det får du inte göra, du ska få EDA nu, du är inte öppen, försök inte trycka än". Men jag känner att jag måste och säger upprört igen "Joo,jag måste! !" 

Eftersom jag insisterar på att göra de så känner barnmorskan igen och jag hör hur hon säger till undersköterskan "Men herregud hon är helt öppen". Och då var kl 16.30. Alltså hade jag öppnat mig ca 7 cm på 45 minuter. Så ingen EDA behövdes, för den skulle inte hjälpa. Det fick dom dock förklara för mig om och om igen då jag undrade vart i helskotta min bedövning tog vägen..! 

Så nu fick jag som jag ville. Krystvärkarna var här och det vara bara o börja. Kommer inte ihåg särskilt mycket här heller mer än att jag frågade gång på gång hur lång tid det var kvar. Det enda svar jag fick att det kan man inte veta, det är så olika. Men om jag kämpade bra så skulle det nog inte vara så lång tid. När klockan var 5 frågade jag om det var mer än en timme kvar, Nej sa hon. Det trodde hon inte....

♥Kl 18.02 föds vår bebis♥
och de lägger upp henne på mitt bröst. (Med rumpan före)
ÅHH det är en pojk säger jag!! I tron om att jag ser en svullen liten pung. "Men vad säger mamma?" påpekar barnmorskan och visar mig igen, "Det är ju en flicka ser du väl! =)"  Känslorna bara sprudlar i hela kroppen och smärtan är som bortblåst och glädjen är så enorm. Vi har får en flicka. En dotter. En Miranda.

"Det va en där" sa jag till Johan med ögon stora som jordglobar. "De va en"
En flicka som var helt perfekt.


Jag är väldigt nöjd med min förlossning och inte de minsta avskräckt. Visst är det nått så obeskrivligt och det gör så himla ont men från min första riktiga värk tog det 4 timmar, och det är snabbare än jag någonsin kunnat drömma om. Jag hoppas att jag får en likande förlossning nästa gång men hoppas att jag slipper ligga inne....


Idag är det ett halvårs sen vi fick träffa vår dotter för första gången och det är bara ett halvår kvar tills hon fyller ett år. Tiden går så otroligt fort och vi njuter varje sekund vi delar med henne.

Inte anade jag att man som människa kan känna sånna här känslor för någon. Som de sa till mig innan jag fick henne. "När du har fått barn springer ditt hjärta runt på två ben"... Och just nu ligger mitt hjärta i en säng uppepå och sover. Och jag kan inte vänta tills jag får lyfta upp henne i min famn och känna hennes underbara doft igen.


Vår älskade Miranda. Grattis på din 6 månders dag!!