Jag har nog kunnat nöja mig med ett barn. Hon börjde bli stor och man själv börjde bli bekväm. Men för Miranda skull vill jag ha ett syskon. Hon ska inte behöva växa upp själv, eller behöva ta alla svåra beslut i framtiden ensam.
Vi var på Ultraljud i vecka 19, nästan halvvägs fullgången alltså. Vi hade pratat om att kolla kön eller inte, det var den stora frågan, men vi beslutade att inte kolla denna gång heller. Jag ville ha lite spänning och kände att det kan behövas på förlossningen. Vetskapen att man snart får reda på pojke eller flicka gör att man kämpar lite extra.
När vi kom in och jag la mig på britsen gick barnmorskan igenom hur det går till. Hon sa: -"Jag kollar mäter och kollar så allt ser bra ut, och hur långt gången du är osv.. Och framförallt om det är en eller två bebisar." - Ha! Ja nog hoppas jag det bara är en! Och vi vill inte veta kön! Sa jag.
Hon kletade på gel och började ultraljuden. -"Ja här har vi ett hjärta som pickar så fint..... " Och jag hörde på hennes röst att hon inte var färdig med sin mening, eller att det skulle komma ett MEN, så jag blev ju alldeles stel och tänkte "men kom till sak!" Så hon fortsatta sin mening med: "....Och här har vi ett till....Ni har alltså två bebisar i din mage"
Å herregud! Vilken känsla, panik, skratt, gråt, förtvivlan, häftigt! Allt på en gång! Det första jag fick ur mig va: "Men är du allvarlig? De är inte sant!" Hon visade oss lite tydligare så vi fick se två huvuden bredvid varann och två hjärtan samtidigt. Det var sant.
Tvillingar. Hur ska detta gå? Hur ska jag klara av det? Tur vi har stor bil. Vad kul att berätta för alla! Nej, jag kommer bli enormt tjock. Jösses, hur blir det med mitt jobb. Vad dyrt! Vi måste ha ny vagn!
Alla dessa tankar snurrade i mitt huvud, så jag hör knappt barnmorskan. Jag skrattade och grät omvartannat. Hon säger att hon ska koncentrera sig noga, så hon inte mäter samma barn två gånger och att hon därför kommer vara tyst. Jag sa att det gör ingenting, för vi är nog lika stumma båda två. Jag tittade på Johan flera gånger och det enda vi sa till varann var fnys och skratt när våra blickar möttes. Jag sa "men guuud" och han bara skratta och skakade på huvudet. Tror inte han sa ett ord på nån minut!
Hon undrade om vi fortfarande inte ville veta kön när hon kollat runt lite i magen. Plötsligt kändes allt annorlunda. Det skulle krävas så mycket planering, så mycket dubbelt som måste inhandlas. Och jag vill ju då veta om alla tjejsaker efter Miranda kommer kunna användas. Vi bestämde oss för att kolla, det skulle ju bli en enorm omställning och spänning ändå. Könet skulle nog inte va det relevanta, utan att jag skulle lyckas föda två(!) denna gång!
Vi fick reda på att vi väntade två flickor till! 
Det verkade vara enäggstvillingar, som hade en tunn skiljevägg mellan sig. De var exakt lika stora, hade samma kön och en moderkaka att dela på. Därav enäggs och det innebar ultraljud varannan vecka fram tills de anländer. För att förhindra att de växer ojämt eller mår dåligt, då den ena kan leva på bekostnad av den andra (såkallad tvillingtransfusion).
Nu återstod bara att ringa och berätta för alla. Vi var i chock själva och det var roligt att höra allas reaktioner
Vad häftigt, vi ska få tvillingar!
Jag har inte bloggat på evigheter, och jag vet inte om jag kommer ha tid. Men behovet att skriva av sig finns, men jag är rädd för att det kan bli en klagoblogg. Och det är inte alltid roligt att läsa, varken för er, eller för mig i framtiden.
Men mycket har hänt, och jag ska försöka återberätta mycket av tiden jag inte bloggat. Största händelsen är såklart att jag varit gravid med tvillingar. Det var något jag aldrig trodde skulle hända mig! Jag ska berätta om det i ett annat inlägg, men just idag tänkte jag bara skriva av mig om hur en typisk morgon ser ut, och därav min rädsla över att det kommer låta som en klagoblogg. Men jag hoppas det kommer kännas bättre efteråt.
Innan jag börjar vill jag bara säga att mina tre flickor är det bästa jag har❤️
Klockan var 01 innan vi lyckades söva Lovisa, hon var ledsen och jag har ingen aning om vad som var fel. Både jag och Johan försökte de mesta, och hon bara vaknade på nytt hela tiden. Och när hon somnar vet jag att Alice har redan sovit två timmar så snart vaknar hon, det är en stress som gör att man sover på åga. Vid tre vaknar hon, ner och gör en flaska och hon somnar tack och lov om fort igen, ca halv 4. Lovisa vaknar vid halv 5 och ger henne mat och hon somnar. Johan åker till jobbet till 6 och jag vet att han heller knappt fått sovit, även om jag är den som gått upp. Under hela natten har jag haft Miranda i min säng, ledsen över allt möjligt. Så jag sov ett tag i fotändan och ett tag liggandes på kanten, och höll om henne för att inte ramla ner.
Halv åtta vaknar vi allihopa, sätter på barnkanalen åt miranda. Sen är det skrik och panik så jag får skynda mig ner och blanda två flaskor mat.
Upp och mata, samtidigt, det gillar jag inte eftersom jag inte kan ha dem i knät, utan de får ligga och bara bli matade.
Vi är på övervåningen i två timmar innan jag ens kommit ner och kan "börja dagen" känns det som. De kräks, de behöver byta både blöjor och kläder flera gånger. Jag har fullt upp att få dem någolunda nöjda utan att skrika halsarna av sig. Samtidigt vill Miranda ha frukost, hon vill gå ner, hon vill leka, byta kanal och ha hjälp med en barbies kläder. Imorse kissa hon även på sig på toan nere, för jag kom ju inte och hjälpte henne in, eftersom barnvagnen stod för dörren. Jag skällde på henne att hon kunnat valt toan uppe eftersom jag var där och att hon måste lära sig gå i tid...
Jag känner mig totalt överkörd innan dagen ens börjat. När jag väl fått dem somna om efter ett par timmar får jag stri med denna 4åring att inte väcka dom. Inte lägga leksaker vid deras huvuden, inte pussa på dom, inte ruska på dom, inte lägga 14 filtar på dom och heller inte klä dom med dockkläder. Helst. "Jag vill leka med dig" är det jag hör hela tiden av henne, och jag hinner inte! Jag kan inte när de bara skriker! "Dumma mamma" säger hon och kastar allt i kring sig och tvillingarna skriker då ännu högre... När de väl sover försöker jag gå ut, för att de ska få sova i lugn och ro.. Vi går ut och där sätter jag mig i en stol för att kolla på mobilen, försöka skriva detta.
Unde tiden jag skrivit har jag säkert varit in till dom 10ggr, hjälpt Mira torka sej på toa med en bebis på armen, och även ropat in hunden som kutat för långt bort. Försökt leka med miranda i 30 sekunder, sen är nån vaken och skriker eller kräks igen...
Jag skriver inte detta för att nån ska tycka synd om mej. Men jag förstår inte hur man ska klara av att leva under tiden. Jag är en maskin känns det som. Jag bara gör. Jag är sur, arg, trött och grinig. Jag ska räcka till allt. Jag ska bygga en tågbana samtidigt som jag byter en blöja. Jag kan inte ens beskriva en hel dag för det går inte att få till i ord hur kaos det är. Hur gör man?! Ge mej ett facit innan jag går av på mitten.
Det är enorm psykiskt att inte kunna göra ett barn nöjdt när de skriker, jag ska försöka göra två nöjda. Och jag förstår inte vad som är fel, jag har provat tre ersättningar, olika droppar, köpt kolikgunga och jag bär och bär, vaggar och vaggar. Och under tiden går klockan och det är daga för mat för längesen men det finns inte på schemat att hinna. Miranda får självservera sig med mackor, kakor och flingor. Det känns hemskt...
Men när nån frågar, "Hur går det att va hemma då?"
-"Jo de går bara bra!"
Svarar jag. Den enda som får höra mitt klagande är Johan, och jag får hjälp av han, men han jobbar till 16. Han hjälper såklart allt han kan när han är hemma, men detta baseras på när han jobbar. Så jag kan inte få hjälp av honom, för han måste jobba.
Nästa inlägg lovar jag ska låta bättre. Jag ska berätta de bra sakerna, jag lovar.
Tack å hej.
Uppdat. Johan kom hem tidigt idag❤️❤️❤️
