Idag var vi på vårt livs första ultraljud!
Första "mötet" med den underliga varelse som finns i min bullmage! Det var hur häftigt som helst, men framförallt en sten som föll från mina axlar. Jag trodde inte jag var nojjig av mig men jag har varit skitnervös att något skulle vara fel, eller att fostret skulle vara dött. Så nu när jag såg den lilla parveln som vinka åt oss så blev man alldeles tårögd och kände otrolig lättnad. Det är verkligen ett liv där inne... Känns mycket mer verkligt nu.
Vårt nya BF blev 20 januari
(tidigare datum 10jan) och jag är i vecka 17+0 enligt UL. 
så det var bra att bli framflyttad åt det hållet,
ville inte komma närmare december.
Vi tog inte reda på vad det var för kön. Vi sa det innan vi börja att vi vill inte veta och det var då för oss ingen risk att förstå oss på hur man skulle kunna se det..!

Fick en remsa med bilder på bebben så den hamnar på kylskåpet nu så jag påminns om att jag aldrig mer är ensam när jag sitter själv i soffan...

Nu mår jag prima och känner mig verkligen för första gången mer äkta glädje över att vara gravid!